Hej bloggen. Var ett tag sen jag sist skrev något. Jag har väl behövt andrum, både mitt känslomässiga och verkliga liv har varit överallt och ingenstans. Jag har alltid sagt att jag missat tonårshysterin, hormonerna, och att jag varit väldigt stabil i min syn på mig själv. Men det verkar som om det kommit nu, precis lagom till den trögaste delen av året och lagom till min entré ut i vuxenvärlden. 

Det är i alla fall inte så häftigt så att jag får utbrott och sådant, jag har bara svårare att göra bra beslut och jag som vanligtvis har lätt till tårar har ännu lättare att börja gråta. Det värsta är ändå förvirringen i ens motstridiga känslor och tankar. Men jag gör mitt bästa. Jag kanske behövde det här, så att jag kan utvecklas. Det är först när man börjar ifrågasätta sig själv och sina handlingar som man hittar svaren. 

Jag är inte längre i ett förhållande, för er som visste att jag ens var i ett. Det har inte varit lätt att ta det beslutet. Men det var det bästa för mig själv. Det är dock först nu som tanken att jag krossat hans  hjärta inte hindrar mig från att andas. De som tror att vara den som gör slut är lätt  har verkligen, verkligen fel. 

Men jag är nu påväg framåt, det känns bra.